Oleckligt fint väder. Mörkt djupt vatten. Besserwissrande veteraner på bryggan när Kajsa och jag prövade ström och temperatur i lördags. Deras kommentarer fick mig att vilja "visa de jävlarna"!
Vandrarhemmet beläget i en ljuvlig liten bruksidyll. Att golfbagarna lämnats hemma ångrades när det visade sig att det var 200 meter till banan... Men det kurerade familjen Berglund med sin utlovade bröllopspresent till 2-årsjubilarerna: krocketspel i solnedgång. (Helgens snackis: Lasses nya krocketimage, som chockerande nog var mild, kanske beroende på att resten av gänget krävde skorna av för att ö h t ge sig in i match med sagde slagskämpe).
Ingen sov särskilt bra på natten... men vaknade "hungriga", somliga nervösa, andra kolugna.
Det var låååångt att gå från parkering till start. (Helgens hjälte: Niclas, som gick tillbaka hela långa vägen och hämtade min våtdräkt, så att jag under tiden kunde sitta och kolla starter från fin utkiksplats och prata strategi med syster yster).
Våtdräktsmek mellan 11.30-12. Därefter badmössemek och gruppfoto. (Helgens badpojke: Utan tvekan Mats!)
Det mesta av vätskan vi druckit svettades vi ut iförda våtdräkter i gassande sol och 30 grader i väntan på att få komma in i startfållan och simma igång. 3-4 minuter efter utsatt tid.
Själva loppet var enskilda simmare ensamma med sina respektive projekt och demoner. Här är min historia:
Knöligt första 100 meterna, för att det var trångt. Såg aldrig till en lagkamrat efter att repet lyfts. Prövade crawla då och då, men det kändes väldigt mycket jobbigare än bröstsim, så jag valde att satsa på bröst tills jag av behövde vila de musklerna.
Jag hade absolut inget begrepp om tid eller hur långt jag simmat. Var alltför inne i simning för att notera vad som stod på bojarna eller fråga funktionärer om tid. Det var jag mot målet. Svackan kom mitt på långsträckan (andra kilometern), när bröstsimmet började kännas jobbigt och det var låååångt fram till sista km, när jag kom ikapp vitmössade simmare som det var bökigt att simma om. Crawlade några bitar i lugnt tempo och intensivcrawlade när jag behövde ta mig förbi vitmössad klunga.
Så sista km. Det var svårt att komma in till kanten, för där simmade vitmössorna i lugn takt och de var MÅNGA. Intensivcrawl och bröstsim i sicksack mellan dem. Här kände jag mig så överlägset snabb att jag faktiskt fick burna på mellan dem fastän det var trångt. Det var skönt att det satt funktionärer var 20 meter, så att man faktiskt kunde SE att man tog sig framåt, för när målet väl var i sikte tog det väldigt lång tid innan det ö h t kom närmare.
Sista 100 tog jag i med all bröstsimseffektivitet jag hade kvar. Jag lät kraftljud under utan när jag andades ut och hade tunnelseende. Fick vända på handen för att tiden skulle registreras.
Raglade upp. Upp för trappen. Förvåning och glädje när jag så att det inte hade gått en timme från start.
Sedan bara endorfiner och en enorm stolthet över Nordanstormens simsällskap som kom i mål, samtliga inom 18 minuter.
Nästa år bokar vi vandrarhemmet två nätter och bokar bastun också!!!! Stora kramar och hjärtligt tack för en helt underbar helg!
